-Trots att jag fick en inbjudan till Facebook väldigt tidigt, så dröjde det innan jag hakade på, kanske fem månader. Nu när precis alla har FB för sitt nätverkande, tidsfördriv och ren narcississm, känns min tvekan lite fånig.

När Spotify dök upp på den musikaliska horisonten, stod jag redo. Varenda unge hade plötsligt Spotify, liksom de hippa i umgängeskretsen. Problemet var att de var så få, och att man inte kunde få en invite hur som helst. Plötsligt kände man sig som när man 13 år gammal försökte få komma in Backstage med The Jam. Man var inte välkommen, utan fick stå och frysa i sin korta klänning..

Men tonårssonen kom till räddningen, med ett par snabba klick på Youtube, var jag plötsligt lycklig innehavare av ett Spotify-konto (numera uppgraderat!)och detta bara någon vecka efter att det blivit tillgängligt. Första veckorna var som en förälskelse. Varje morgon när man fick igång datorn, satt man där med en förväntans bubbla i magen; VAD skulle jag lyssna på idag?! Mängder av gamla favoriter återupptäcktes och en hel del nya dök upp. Men fortfarande kan jag tycka att sökfönstret är lite väl klumpigt för en van googlare. Om jag vill lyssna på The Clash, trycker jag in Clash och upp dyker, nej inte Guns of Brixton, utan thailändska mes-rockarna Clash! Fair dues-det bandet har fräcka, storslagna rockintron på nästan alla sina låtar, men sen kommer ballader som skär i öronen med sin slicka smörighet!Hu!

Spotifys kanske bästa funktion är ju Playlist (det tog ett tag innan jag upptäckte den, skall medges..)och det finns saker som fyller mig med så motstridiga känslor! När gammal ungdomskompis skickar sin spellista, kallad Oi to the world-1, så anar jag att den innehåller skin-musik (och Screwdriver skrev bara en bra melodi!). När däremot nätkompisen A skickar ”Mitt 80-tal”, skulle jag kunnat göra listan själv! Allt finns med och dessutom band och låtar jag glömt- en grym spellista.

Sen finns då de som inte har någon musiksmak från början, och i vilkas händer Spotify blir ett nästan dödligt vapen. ”Blandat” såg ju oskyldigt nog ut, men visade sig innehålla Boten Anna (tre olika versioner!) Lady Gaga och Takida!!!HUR kan man säga sig gilla hårdrock och sen nämna Takida, som ett band...?!Ja, just denna ”Blandat” orkade jag inte lyssna igenom, det räckte med de tre första låtarna. Mängder av liknande listor skickas till mig via FB varje dag (blev CHOCKAD när annars vettig kompis hade med Dire Straits ”Walk of Life” på sin lista-för mig är den låten ren musikalisk ondska!), men även massor av sköna saker.

Har man själv dålig koll kan Spotify vara en guldgruva-själv har jag en ganska bred men utpräglad smak, så jag vaskar noga fram de små klarast lysande guldklimparna!Jag har lagt upp spellistor för olika humör, väder och arbetsmoment. Idag blåser det, så det får bli The Dead Weather, med krevad-låten ”Treat me like your mother”.

Tack Spotify, för att jag kan sätta ett nytt soundtrack till varje dag- tack kompisar för att ni delar med er...men skippa Takida!

Tidigare publicerad i Zero 2009

Magdalena Väpnargård, 18 januari 2011

- Jag dyrkade The Small Faces när jag var tonåring. Det gick hur bra som helst att både gilla dem OCH punk. Samma råa energi och skamlösa spelglädje.
Jag är ju på tok för ung för att någonsin ha fått se Small Faces live, men jag har träffat bådeRonnie Lane och Steve Marriot.

Av Steve fick jag stryk! Ja, i biljard. Det var på Stadshotellet i Karlstad då han turnerade under eget namn.Sällan har väl en förlorare varit lika jublande lycklig som jag. Och att sitta och prata musik med denne legend var också en ren njutning. Visst, han hade en del minnesluckor och var ganska bitter över en del turer med bandmedlemmar och skivbolag. Men den livsglädje han ändå utstrålade kunde man ha värmt en kopp te med!

Att han skulle dö i en eldsvåda mindre än 3 år senare kunde man inte ta in.

Jag träffade även Ronnie Lane på 80 och 90 talet. Första gången i en intervju med en ständigt leende människa som var varm och sympatisk. Sista gången mötte jag honom på Kensington High Street, stöttad av två kompisar. Då var han mycket märkt av den MS som senare skulle bli hans död. Men han såg på mig, lite fundersamt och så lyste han upp och sa "Hello love, you´re from Sweden". Bara det. Sen såg jag honom aldrig mer. Bitterljuva minnen av bandet som verkligen gjorde skäl för namnet. Small Faces var pyttesmå killar, men de gjorde jättestor musik.

Magdalena Väpnargård, 19 december 2010 2010