Magdalena minns
- Jag dyrkade The Small Faces när jag var tonåring. Det gick hur bra som helst att både gilla dem OCH punk. Samma råa energi och skamlösa spelglädje.
Jag är ju på tok för ung för att någonsin ha fått se Small Faces live, men jag har träffat bådeRonnie Lane och Steve Marriot.
Av Steve fick jag stryk! Ja, i biljard. Det var på Stadshotellet i Karlstad då han turnerade under eget namn.Sällan har väl en förlorare varit lika jublande lycklig som jag. Och att sitta och prata musik med denne legend var också en ren njutning. Visst, han hade en del minnesluckor och var ganska bitter över en del turer med bandmedlemmar och skivbolag. Men den livsglädje han ändå utstrålade kunde man ha värmt en kopp te med!
Att han skulle dö i en eldsvåda mindre än 3 år senare kunde man inte ta in.
Jag träffade även Ronnie Lane på 80 och 90 talet. Första gången i en intervju med en ständigt leende människa som var varm och sympatisk. Sista gången mötte jag honom på Kensington High Street, stöttad av två kompisar. Då var han mycket märkt av den MS som senare skulle bli hans död. Men han såg på mig, lite fundersamt och så lyste han upp och sa "Hello love, you´re from Sweden". Bara det. Sen såg jag honom aldrig mer. Bitterljuva minnen av bandet som verkligen gjorde skäl för namnet. Small Faces var pyttesmå killar, men de gjorde jättestor musik.
Magdalena Väpnargård, 19 december 2010 2010
